Det trodde jag inte när jag på brukshundsklubbens valpkurs för fyra år sedan (hormonvrickad och gravid, till mitt försvar) grinade mig igenom alla måndagskurser. Alla andra valpar kom på inkallning. Sonya stack åt ett annat håll. Alla andra hundar gick fint bredvid sina hussar och mattar, sneglandes i ögonvrån upp mot sin förare. Sonya hängde i linan och gick inte ens att muta med blodpudding. Andra kunde belöna sina valpar med att kampa, inte jag. Sonya tog kampleken på dödsblodigt allvar och vi blev rådda att inte kampa alls med henne. Alla andra valpar fick prova på agillity. Inte Sonya, för hon stack dit det just då var roligast. GnällMatte som höll i kopplet låg längst ner på humorskalan. Allt annat var roligare än vad jag var. Just den motgången var lite mer än vad jag faktiskt fixade just då. Jag får fortfarande ett nervöst fladder i magen när jag tänker på brukshundsklubben. Trots att det var fin gemenskap, trots att vi faktiskt hade väldigt kul. Men jag minns det bara genom dimmiga ögon och med ett hårt tryck över lungorna.

Men. Av någon konstig anledning blev Sonya den underbara, glada, helvimsiga hunden hon är idag. Trots att hon inte gick fint en endaste gång på kurserna, går hon fläckfritt och uppmärksamt under promenaderna. Inte ett koppelhäng. Trots att hon vägrade inkallning på kurserna, går hon (buttert) in så fort vi pekar på dörren och talar om att det är dags att gå in. Trots att jag fick ha henne i långlina under övningarna, går hon lös på vår oinhägnade tomt hela dagarna. Oavsett om det går hundar förbi utanför. Hon vaktar inomhus och meddelar med ett par dova skall att det rör sig utanför, och det räcker. Inget onödigt skällande från henne.

Favoritleken är fortfarande kamp. Som hon ger sig in i på fullt, blodigt, allvar. Det låter när hon leker. Högljudda morrningar som ofta får grannarna (hundrädda dock) att ställa sig att titta. Och med ett enda "tack det räcker" släpper hon trasan och låter mig vinna.

Även små valpar blir stora hundar. Sonya har vuxit enormt och är idag en stor, trygg hund som barnen utan problem kan leka och träna med. Hon tillåter allehanda konstiga utklädningar, går med på att bli fastkopplad och indragen i de mest underliga lekarna. Blir allt för mycket går hon därifrån. Och om barnen går över gränsen, den gränsen som meddelas med ett buttert morr och efterföljande blick mot mig, så får dom sig ett uppfostrande tjyvnyp. Har bara hänt någon gång per barn. Det behövs oftast inte mer. En varning från mig som ignoreras, blir en varning från hunden. Och ignoreras den får man skylla sig själv. Sonya är tydlig och mer behövs inte, för barn är inte dumma.

Sonya är en liten hund i stor förpackning. Hon vill helst sitta i knät, ständigt. Om någon får för sig att sätta sig på golvet hos oss får man kallt räkna med att få en boxertjej i knät. Och kunde hon skulle hon helst sova i knät också, om det praktiskt var möjligt.

Barnen och Sonyas gemensamma favoritlekar är att låta henne balansera allehanda godis på nosen. Eller sätta korvar i munnen på henne som hon får mumsa i sig efter "varsågod". Eller spela död, medan de går och fnissar i cirklar runt henne. Eller sitta still medan killarna gömmer sig, och sedan kasta sig iväg och leta efter dom. Eller att kasta leksaker till henne, medan hon förväntansfullt sitter still och väntar tills det förlösande ordet "varsågod" kastas mot henne. Eller bara vanliga små enkla saker som sitt, ligg och stanna.

Kort sagt, Sonya är en fullvärdig medlem av vår familj, en ständig källa till skratt och huvudskakningar.