Lite bilder som jag redigerade i morse men glömde ladda upp.







(de små prickarna som ses som damm i luften är i själva verket bubblor som just smällt)

Eller inte.

Sedan vi flyttade till hus, har jag aldrig gått sysslolös, eller ens haft en dag då jag inte vet vad jag ska göra. Har jag för mycket tid vet jag snarare inte i vilken ände jag ska börja.

Allt ligger efter här hemma. Det finns tusen projekt att påbörja och framförallt lika många att slutföra.

De små, vanliga projekten såsom plocka, dammsuga och moppa, tvätta lite och bädda rent sängarna, sortera papper och plocka disk. Sådant går som en dans och görs mellan små samtal och umgänget med barnen. I de momenten hjälper dom till med vad dom kan.

De halvstora projekten är så tråkiga. Barnen kan inte hjälpa till, jag hinner oftast bara påbörja något innan telefonen ringer/Elis ska bajsa/Alvin har satt på vattnet i köket så det är blött på hela golvet/det ringer på dörren/etc.

De projekten är t.ex. att jag borde städa ur tvättstugan. Tvätta och lägga undan alla barnens vinterkläder (eller vad sjutton, om fem månader behövs dom ju igen...) Jag borde städa ut vår klädkammare. Sortera den enorma korgen med omaka strumpor. Jag borde städa källaren, och se till att dammsuga och moppa golven där nere så man kan gå ner utan att behöva ha träskor på sig. Vi har två stora skafferier som är fyllda med bråte där nere. Säckvis med barnkläder jag tänke sälja men som aldrig blir av.

Sedan till de stora projekten. De som jag knappt orkar tänka på. Vi ska förbereda för en altan. Vår gräsmatta ska jämnas till. Entrétrappen som ska byggas. Trapphuset är en enda byggarbetsplats, hall har vi ingen och snart blir det dessutom ett hål mellan den obefintliga hallen och barnens lekrum. Vilket innebär att det rummet också snart ska isoleras. Vilket innebär att två bokyllor, ett dataskåp, ett linneskåp, en soffa, en snickarbänk och en kista med leksaker ska få plats någon annanstans i det här grymt lilla huset. Vi har Sommarstugan som det ska köpas virke till, byggas här hemma och sedan förflyttas. Om tre veckor har jag semester och vill börja tillbringa alla, absolut alla, soliga dagar där. Då måste stugan stå upp i alla fall.

Utöver det har jag min mormor som vill ha handlat/tvättat/städat, en häst att försöka få ut på foder igen. Ett heltidsjobb som bör skötas, dagistider som ska in, räkningar som ska betalas i tid och en buss att sälja.

Någon som kan säga mig i vilken ände jag börja?

Nu är den tiden förbi, och vi går mot nya, underbara försommartider. Jag plockade de första liljekonvaljerna idag. Underbar liten blomma som påminner om skolavslutning och om stundande sommarlov. Liljekonvalj och syrén. Försommarens absoluta favoriter.

Jag har satt syrenbuskar här utanför. Förra gången jag gjorde det var det mörkt ute, så jag snappade inte riktigt upp var de satt. Sedan glömde jag bort dom ett par dagar. Och så frågade jag Björn var buskarna var. "-Jaa... jag tror jag råkade lägga jordhögen på dom". Hur man nu kan råka lägga en ett ton tungt lass med jord någonstans. Men den råkade hamna på mina plantor.

Så jag gjorde ett nytt försök. Sex frodiga små plantor grävdes ner i ett lagom skuggigt hörv av trädgården. Om de tar sig (hur stor är den chansen egentligen) så plockar jag hem lite fler plantor som jag ska sätta nedåt slunganhusen. Björn har planterat nypon där. Det vassaste som finns typ. "Så inga jävla ungar kommer in efter bollar". Han gillar inte våra grannar, och speciellt inte barnen.

Efter gårdagens åsköverfall här omkring så flippade routern ur, och det resulterade i noll connection mellan våra datorer här hemma. Så jag fick inte ut några bilder. Det fungerar fortfarande inte som det ska, och det gör mig galen. Jag vill att saker ska fungera.

Jag var en sväng runt Forssa när jag slutat jobbet. På ett ställe stod det, gången innan, en älgko med kalv. Så jag körde väldigt lungt just där, och hoppades att den kanske skulle stå där igen. Och vilken vacker syn jag fick.

Jag kanske är enormt lättroad. Men jag fängslas alltid över hur andlöst veckert det är häromkring. Oavsett om det är djur ute, eller om jag är helt själv. Bara att åka på de här små slingriga vägarna som stundtals är helt osynliga av all dimma gör mig så oerhört avslappnad. Och att dessutom lyckas fånga ett ögonblick på bild känns ännu roligare. För mig handlar det inte om att massproducera en massa skit och hoppas att någon gillar det, bara för att jag kan. För så svårt är det inte. Har man en bra kamera och är lite estetiskt lagt kan man producera fina bilder.

Men jag vill fånga de jag kände just då, och det lyckas så ofantligt sällan. Att jag sedan har en blogg där jag kan visa upp mina försök i är ännu roligare. Även om läsarantalet är litet.

Jag kan på rak arm kanske säga att jag har ett tiotal bilder som jag tycker har något extra. Där jag fångat något, där jag känner att "det där" verkligen fastnat. Och ibland är det inte ens alltid jag själv som tagit bilden, men jag är delaktig i och med att jag regisserat och ibland figurerar själv där i.

Ingen vet (förrän nu då) att jag kände en emorm lycka efter gårdagens fotografering. Och det berodde på så ytterst små saker, men betydelsefulla just då. Jag hade precis avslutat mitt arbetspass. Det var "efter regn"-väder, luften var vissa gånger klar och vissa gånger tung. Det luktade gräsklipp och våt asfalt. När jag klev ur bilen för att bara få se, titta, stå själv och känna dofterna, kunde jag höra älgens tuggande i gräset. Det hördes, litet. Ljudet doldes av en bäck som forsade bakom ryggen på mig. En bäck som jag letat efter. Med etapper, och alldeles vackert forsande vatten.

Och den känslan kunde jag inte fånga på bild, därför är de här bilderna inga bilder med stor B.

Denna stod i dimman och väntade




Men så tröttnade hon på mig




Den här söta lilla rackaren var så stressad av mig, men den spanar just vid fototillfället in en hund och en flock får på andra sidan vägen. Kolla svansen! *vift-vift-vift*




Hittade en flock rådjur och/eller hjortar (30 stycken var dom i gänget)




Och denna stod så snällt och kikade på mig när jag åkte förbi



Jag börjar bli expert på "ParkeraSnabbtSomAttanOchGrabbaKameranSamtidigtSomJagInteSläpper djuretMedBlicken"-momentet.

Jag är svag för heldumma översättningar. Det värsta är att dom liksom tenderar till att ingå i mitt vardagliga språk. Typ som Frameloose (Ramlösa). Det gäller att använda orden vid rätt tillfälle.

Alvin har pimpat min dammsugare. Drottning Silvia sitter nu mer i dublett på handtaget. Fastsatt med tre plåster. Jag vet inte om det ska motivera mig att städa mer.

Jag blir mest sur på att hon förmodligen inte behöver dammsuga själv.

Det är illa när de här jäkla hörselskydden bara åker ner.



Kvällen har ägnats åt gräspickleri. (När Elis var lite sa han gräspicklare. Det numer standard att kalla klippning för pickling)

Jag har alltid tyckt att pulverdieter är för viljesvaga och karaktärslösa idioter.

Igår köpte jag mig min första ask. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.

Men jag är alldeles för ofeminin för att klara mig på så lite energi tydligen. 470kcal (lite koll på kalorier har jag, vilken morsa har inte någon gång googlat och kollat vad saker innehåller) per portion. Lät som om jag skulle kunna ersätta en lunch med det, och har så gjort i två dagar. Men den kalorimängden har liksom gått ner på två klunkar. Sedan då? Har varit lika förbannat vrålhungrig som innan. Fuck pulver. Jag ger upp efter två försök.

Vi har sålt vår buss. Jag begriper inte hur jag ska kunna trivas i en simpel Saab, som vi nu ska uppgradera oss till. Jag kommer inte få plats med något. Jag vill alltid släpa omkring på barnvagn, hund, kassar, påsar och backar med "bra att ha"-saker.

Och det värsta. Jag måste lära mig backa utan speglar. Hur ska det gå. Jag sitter högt i bussen, och kan liksom nicka lite nedlåtande till medtrafikanter i mindre bilar. I en Saab kommer jag sitta nere i marknivå. Folk känner igen mig i bussen, jag är liksom ett med den. Vi är ganska bångliga båda två. Gnisslar vid för hög ansträngning och pustar och efterflåsar efter en allt för lång tur. Vi är pålitliga och inte speciellt intressanta, men folk vet var de har oss och vad vi går för.

Dessutom kommer jag bli alldeles alldaglig. Om jag nu inte får Björn att köpa en limegrön eller neonrosa Saab. Vilket är ungefär lika troligt som att vi kommer gifta oss inom en tioårsperod.

Det enda positiva jag ser med att skaffa en neutral bil är att jag slipper misstänksamma blickar så fort jag krypkör. Kanske är det fördomar, men folk som krypkör i folkabussar är inte ute efter något annat än att rekognisera innan stöldturnéer.

(Det där med grön stubbåker måste jag dock kolla med bönderna häromkring, tror det kan vara just den detaljen som gör att min bild faller i trovärdighet. En stubbåker är väl antingen stubb = gulbrun, eller "inte-alls-stubb" och då är den grön?)

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Man vill ju visa det bästa, och jag gillar inte fotobloggar där bilder läggs in på rad bara för att det ska vara just bilder. Då avstår jag hellre helt. En bild ska ju säga något, betyda eller avspegla i alla fall någonting och inte bara fylla en tom yta.

Det värsta jag vet är att komma med förklaringar som ska ursäkta en dålig bild, så nej. Jag vill inte komma med ursäkter. Men just i torsdags kväll, var det här det bästa som gick att få. Och att vara ute i två timmar utan att kunna visa en endaste bild känns tråkigt. 

Så.

Det är ett dåligt fotografi. Man ska inte ger sig ut och leta rådjur i mörker och dimma.

Men jag har försökt att göra det bästa av bilden. Lagt på några texturer, som ger bilden lite mer "old photo"-karaktär. Och då, som bild, kan jag ändå gilla den. Lite grann.

Tekniskt sett är den botten.

Dimman låg så tät att jag knappt kunde se vägen framför mig, och jag hade vänt hemåt då klockan blev mycket (21.10) och ljuset började försvinna. Men det här rådjuret var det sista, hade sett fyra olika flockar tidigare under bilturen. Denna stod så nära jämfört med de andra. Runt 25 meters avstånd, och var inte ett dugg rädd. Då mörkret började komma vred jag upp ISO till 1600. Det gör ju i och för sig detsamma med tanke på dimman.

Någon som vill ge kritik på bilden? Alla tre läsare här, ni är så sparsamma med orden. Vad kunde jag gjort annorlunda?

Ja, idag är det tråkigt ute, regn och blask. Eftersom jag är ledig från jobbet passar jag på att pyssla lite hemma. Ska plantera om lite blommor (igen, jag bli visst aldrig klar) och måla några krukor. Köpte två jättefina mårbacka-pelargoner som jag ska finna lämpligt ställe för. Tyvärr bor vi ganska litet, eller det råder i alla fall brist på stora fönster att ställa så höga blommor i.

Två olika redigeringar i photoshop. Den översta är justerad i olika lager och till sist med gaussisk oskärpa framjobbad i en effekt som ska se ritad ut. (Ja, jag vet att det finns supersnabba macron till det som spar både tid och tandagnisslan, men nu när jag ändå är hemma och ska ta det lungt kan jag ju prova själv).

Den andra är gjord till sepia på ett sätt som jag aldrig gjort förr. Jag brukar få till sepiatonen i ett eget kurv-lager, men den här gången gjorde jag det genom att skapa flera lager, blanda dom och sedan justera i mättnaden i ett eget lager. Det sägs att den sista versionen ska ge ett djupare utseende, och jag kan nog hålla med. Det var lite omständigare, men å andra sidan kunde man justera tonerna mer än genom kurvor. Ja, och till sist har jag mjukblandat i en texture, beskurit och skuggat bilden.

Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa. Min näsa rinner och hörseln har jag helt tappat tror jag. Det susar och viner och brusar i öronen och jag blir alldeles anfådd av att bara gå omkring. Suck och stön. Det är verkligen tråkigt att vara förkyld. Men jag är ändå glad över att jag är hemma från jobbet, jag skulle själv inte vilja ha en assistent som snorar och nyser och låter som jag. Huvva.

Tänkte visa hur bilder kan se ut före och efter en redigering.

Före: Beskuren men annars rå från kameran.



Den här bilden är dock bearbetad i några fler steg än jag brukar.

- Beskuren och bildstorleken ändrad.
- Klonat bort systern som stod bakom.
- Ändrat i nivåer, kurvor, kontrast och exponering.
- Skärpat upp hela bilden.
- Redigerat ögonen.
- Mörk och suddig vinjettering.
- Ljusat upp ansiktet.
- Skuggat och efterbelyst håret för mer djup.

Det slutgiltiga resultatet, beskuret och med min med min tagg:

Jag har i godan ro suttit och lekt med bilder, vilat och inte städat eller plockat alls. Bara, slappat. Och jag mår bättre, men de där retande kittlingarna i halsen gör mig spyfärdig.

Har lekt lite med texturer, försöker hitta samma textur som jag använde till min headerbild, men jag hittar den inte. Varken på datorn eller nätet.

Jag läste i ett forum att det skulle finnas ett gafflingsläge som skulle underlätta en seriebildstagning i olika exponeringar. Underbart, tänk att slippa ställa in det manuellt och hela tiden få skak när jag tar bilder till HDR. Och jag blev skitglad när jag  insåg att det skulle finnas på min kamera.

Läser instruktionsboken. Testfotograferar. Läser igen... testar igen... och inser att jag alltid haft gafflingsläget på. Och det är anledningen till att så många bilder skiljer sig i exponeringen! Jag har faktiskt inte begripit varför det blivit så, utan mest trott att det är ljusets fel.

Så nu är jag glad och arg. Arg över att jag inte sett det här tidigare, och himla glad över att dels numer veta hur läget fungerar och dels veta varför en del bilder bli över- och underexponerade.

Ka-tjing!

Idag jobbar jag inte. Jag är sjuk för egen del för första gången sedan jag blev gravid tror jag. Fyra år sedan sist. Jag mår dock ganska bra, så länge jag inte gör något som innefattar rörelse. Men jag mår illa och är helt orkeslös, och något retar mig i halsen som gör att jag får kräkreflexer och hostar och joxar. Så därför sitter jag still. Men jag sneglat mot tvätten som borde sorteras, golvet som borde dammsugas och allt annat som bore göras.

Istället bjuder jag på två hemmabilder. Jag har satt upp min hylla jag målat. Visst blev det fint :)

 







Så, nu har barnen gjort soptipp (dvs lagt allt de hittar i en hög) under tiden jag grejat med bilderna, nästan tre timmar har de här bilderna tagit i tid. Så, dags för städ och middag.

Tjing!

Väldigt trist väder ute.

Jag har planterat om lite sticklingar och skott här hemma. Tänk när min lilla sommarstuga finns och jag kan ägna tid där *drömmer mig bort*. Jag har så mycket planer och visioner. Även om det nu inte blir verklighet förrän om några år så är tomten vår nu, och vi har alldeles fria händer att utforma vår lilla sommarstuga. Hur underbar är inte den tanken då. Jag har redan börjat samla saker som ska dit, letar inspiration och sparar på bra idéer.

Nu ska jag fortsätta med Angelikas bilder, och se om jag till kvällen kan bränna dom. Jag tror inte alla tänker på vilket jobb det faktiskt är med det här. Inte bara att fotografera, och sedan bränna ner dom. Alla bilder bearbetas (dock minimalt) i datorn. Standardkorrigeringen är ofta uppskärpning och lite kontrast/kurvor/nivåer och mättnad, men det är en individuell redigering och det skiljer alltid olika i värden beroende på hur bilden ser ut. Därför går det inte att använda ett färdiginspelat macro. Det använder jag mig av när jag beskär och namnar bilderna dock. Det sparar några klick. Bilderna på Molle här nedan är även lite extra redigerade, då han hade ett halsband och koppel hängades efter, som jag klonade bort.

Barnen, Björn och jag ska till Julita idag. Spana på fyrbeningar som ska släppas på bete. Det har blivit lite av en tradition att åka varje vår.

Hoppas bara regnet håller sig undan.

I förrgår hade jag en fotografering åt min kollega Angelica med hennes söta tvillingflickor. Angelica fixade picknick bland alla vitsippor, och sedan fotograferade vi. Det var kul att träffa både henne och hennes barn, och vädret var helt perfekt vissa stunder. Ljus dag och lite molnigt vissa stunder.

Det svåraste med fotograferingen var att få vovven Molle att hålla sig still hos tjejerna. Dessutom, ni som också fotograferar: svart hund + vita blommor = knepigt.

En väldigt förundrad Emil spanade när boysen Nordin for runt på födelsedagstraktorn. Det gick undan. Grannarna stängde fönstren. Hehe. Är det så lätt att få dom att hålla sig inomhus kanske barnen ska få åka non-stop när vi vill ha lugn och ro. Jag tar hellre puttrandet från en gräsklippare än detta gloende och gapande från slungan.

*Nästa år. Då ni!*

Tårta i mängder konsumerades i lördags när vi hade kalas för Elis. Fyra små år fyllde han (dock i onsdags, men vi firade honom i lördags).

Nu är knytt- och knoppväskorna framtagna, hunden rastad och jag ska bara duscha och sedan lägga mig i sängen och läsa ett purfärskt nummer av Lantliv.

I morgon mellan arbetspassen har jag fotografering av en kollegas barn. Ska bli spännande, hoppas vädergudarna är på vår sida.