Jag får samvetskval när jag inte hinner blogga.

När jag vet att ni kikar in och det inte finns något nytt. "Ameh stor vits med att ha en blogg om man aldrig bloggar". Typ. Jag vet hur man tänker.

Men bloggen finns där, i mina tankar. Bara det att det även i cyberspace är långt mellan tanke och verklighet. Jag vill men jag hinner inte. Fotografering/redigering upptar verkligen massor av tid, och den lilla tiden som finns kvar ägnar jag åt barnen. För, de kommer alltid, alltid i första hand. Och idag ägnade jag 90 lediga minuter till rekreation i skogen med mina två älskade hundar. Bara andades sval höstluft, plockade åt mig några övermogna blåbär och luktade på mossa. Jag behöver det, jag orkar inte med mitt tempo annars.

Så förlåt mig, men det är så. Just nu, i alla fall.