Jag är lite svag för ljusa, övertonade bilder. Gärna med ett citat som hänger ihop med bilderna.

Så länge jag har funderat på detta. Velat, ordat med mig själv fram och tillbaka. Jag ska, jag vill, men det blir inte av.

För vet ni, surfar man runt på Fotografer så finns det mängder med unga tjejer och killar som mer än gärna slänger sig med titeln Fotograf, och uppepå det också har ett eget företag där man kan casha in lite pengar om man hittar någon som vill betala. Kostnaden för en session är oftast hutlöst hög och tagen för att hålla samma prisklass som de erfarna fotograferna. Personer som ägnar mer tid i photoshop (där de tillverkar visitkort och snoffsiga erbjudanden och fotobloggar) än de ägnar tid åt själva fotograferandet.

Så fort du äger en kamera blir du en Fotograf, på det sättet är jag lika mycket fotograf som min barn är med den barnsäkra cybershoten de leker med. Men är det rätt att skaffa ett (relativ billigt) arbetsredskap och sedan kunna ge sig själv en yrkestitel? Jag tycker det inte. Lika lite som jag skulle titulera mig konstnär bara för att jag råkar gilla att teckna, eller författare bara för att jag kan knåpa ihop en bok.

Rätta mig gärna. Eller kom med motargument.

Men för mig är en Fotograf någon som utövar sina kunskaper yrkesmässigt. Som har gedigen kunskap och erfarenhet. Inte kanske nödvändigtvis en utbildning, för erfarenhet och talang kan klinga lika högt. Men det är inte någon som ägt en kamera ett par år och sedan lyckas få till skapliga bilder med hjälp av photoshop och delvis lånad utrustning. Jag tycker det är ett hån mot de som faktiskt är riktigt, riktigt duktiga. Och som utövar fotograferandet yrkesmässigt.

Jag tycker att kallar man sig Fotograf ska man kunna leverera motsvarande det man tar betalt. Och man ska kunna leverera ordentligt. Tar du 1500:- för en session på någon timme ska bilderna vara fucking faboulus. Inte bara bra.

(Sedan finns det de unga som är otroligt talangfulla, som i sina företag tar en välförtjänt peng för uppdragen och med all rätt titulerar sig Fotografer, inget ont mot dom nu, man ska inte dra alla över en kam även om det är roligt.)

Men de senaste dagarna har jag ägnat tid åt att leta efter olika fotografer, se hur andra marknadsför sig, se vad de kan leverera och se vad de tar betalt. Och det är skrämmande vad många Fotografer det finns.

Skulle jag gå på en session hos dom, få de bilderna de själva (mer än gärna) lägger ut i sina portfoooolios, skulle jag blir fruktansvärt besviken.

Det jag själv funderar över är om jag själv kommer kunna leverera det jag kräver av andra. Jag har dock ingen önskan om att syssla med det här som yrke, utan som en meningsfull fritidssysselsättning och en bisyssla till mitt nuvarande jobb. Därför kommer jag nog aldrig bli annat än en Hobbyfotograf. Samtidigt som jag faktiskt inte vill gå back på att utföra en tjänst som andra ber mig om. För, i ärlighetens namn: Jag har tagit 200:- per gång. Då ingår session (1-2 timmar), resa, efterarbetet med bilderna (2-3 timmar) samt bilderna brända på skiva och levererade. Timlönen där är ju kanske lite mager. Att ta 200:- känns inte bra det heller. Vilken kvalité kan man vänta sig efter en session för två hundra spänn? (Hur man än vrider på sig är rumpan därbak) Vad är det värt, egentligen?

Här är jag, jag har ingen utbildning, ingen gedigen erfarenhet och en knappt märkbar talang. Men i gengäld brinner jag för det jag gör, är inte hutlöst dyr, får till skapliga kort och älskar att umgås med folk. Är du nöjd med det och dessutom går med på att betala en peng för min tid och mitt engagemang så tror jag vi kan komma finfint överens.

Att marknadsföra mig själv är dock inte min starka sida. Jag undrar om det blir något företagande för mig...

Det är ofattbart hur bra de är. Bra valmöjligheter, fina färger och alltid bäst i tester.

Och leveransen är sjukt snabb. Min beställning gjordes igår 13.30. 14.10 får jag mail om att ordern gått iväg, och i förmiddags fanns bilderna i min brevlåda.

Jag blir alltid lika imponerad av crimson, den framkallningsfirman klår faktiskt alla andra med hästlängder. Nej, du får inte 100 bilder gratis. Men en ordentlig tjänst med proffsig resultat betalar jag gärna för.

Har du inte hittat till crimson.se så klicka dig dit. Bums.

(nu har jag fått spy ut mig lite beröm också)

Nu känns det som om jag har turen på min sida.

Satt och jämförde priser på fotoböcker. Jag har aldrig gjort någon, men längre varit grymt frestad att prova. Och på fotoklok.se halkade jag av en tillfällighet in på en passande sida. Det stod nämligen att om man äger en blogg, kan man få antingen en liten fotobok gratis, (inklusive porto) eller så får man en rabattkod som ger ett prisavdrag om du väljer en större bok.



Reglerna finns här.

Ett riktigt stort plus är att bilderna du använder för att göra reklam för fotoklok.se laddas ned i png-filer, vilket är perfekt för oss som gillar att göra egna text- och bildcollage.

Nu är programmet nedladdat, och jag är fylld av förväntan. Ska jag ta den minsta fotoboken, som jag av ren snålhet redan hade bestämt mig för innan jag fått nys om erbjudandet? Eller ska jag använda det som rabatt, och ta en större fotobok som blir billigare nu?

Jag har dock ingen aning om vilka bilder jag ska använda. Bara på barnen? Eller bilder som jag är mest nöjd med i allmänhet, från olika fotograferingar?

Eftersom jag fyller år på fredag (fick jag tillfälle att nämna det också ;-)) så kan jag ju se det som en födelsedagspresent åt mig själv.

Så kika in på http://fotoklok.se och kika själv.

(jag kommer uppdatera med fler inlägg när jag provat programmet, och även utvärdeta boken när den kommer hem)

Min lilla tjej sedan 14 år tillbaka ägs nu av någon annan. Märklig känsla. Att inte längre äga en häst. Halva mitt liv har jag ju gjort det.

Men nu när allt är skrivet känns det ändå skönt.

En gammel-gammal häst som ändå är frisk önskar man ju inte avliva. Man vill att denne ska få ett lugnt sista hem, med några som bryr sig och har tid. En hästkompis att klia på manken och vifta flugor från.

Och, hon verkar ha fått precis ett sådant hem.

Nu blev ju Sonya lite avundsjuk på LillBebis som visst verkar figurera i bloggen rätt ofta. Eller vad säger man, en gång - ingen gång. Två gånger är en vana.

En vana som Sonya inte gillar. Så, självklart ska hon få vara med. Hennes planer för dagen kommer här:






Alla bilder där Sonya figurerar har oftast kommit av sig själva. Hon ställde sig själv vid spisen för att kolla vad som var i kastrullen. Då föddes den idén. Att hon låg vid Elis målarbok var bara en slump, hade jag arrangerat den seriöst hade jag såklart vänt boken *s*)