Alvin och jag var ute en sväng, alldeles själva här om kvällen. Ja, Sonya var ju med förstås. Mycket fint var det ute, men gudars vad myggor det var.



Och en flock storögda damer stod och glodde på oss.

Alvin tordes inte klappa. De var stora nog att kuna sluka honom i en enda tugga.

Det trodde jag inte när jag på brukshundsklubbens valpkurs för fyra år sedan (hormonvrickad och gravid, till mitt försvar) grinade mig igenom alla måndagskurser. Alla andra valpar kom på inkallning. Sonya stack åt ett annat håll. Alla andra hundar gick fint bredvid sina hussar och mattar, sneglandes i ögonvrån upp mot sin förare. Sonya hängde i linan och gick inte ens att muta med blodpudding. Andra kunde belöna sina valpar med att kampa, inte jag. Sonya tog kampleken på dödsblodigt allvar och vi blev rådda att inte kampa alls med henne. Alla andra valpar fick prova på agillity. Inte Sonya, för hon stack dit det just då var roligast. GnällMatte som höll i kopplet låg längst ner på humorskalan. Allt annat var roligare än vad jag var. Just den motgången var lite mer än vad jag faktiskt fixade just då. Jag får fortfarande ett nervöst fladder i magen när jag tänker på brukshundsklubben. Trots att det var fin gemenskap, trots att vi faktiskt hade väldigt kul. Men jag minns det bara genom dimmiga ögon och med ett hårt tryck över lungorna.

Men. Av någon konstig anledning blev Sonya den underbara, glada, helvimsiga hunden hon är idag. Trots att hon inte gick fint en endaste gång på kurserna, går hon fläckfritt och uppmärksamt under promenaderna. Inte ett koppelhäng. Trots att hon vägrade inkallning på kurserna, går hon (buttert) in så fort vi pekar på dörren och talar om att det är dags att gå in. Trots att jag fick ha henne i långlina under övningarna, går hon lös på vår oinhägnade tomt hela dagarna. Oavsett om det går hundar förbi utanför. Hon vaktar inomhus och meddelar med ett par dova skall att det rör sig utanför, och det räcker. Inget onödigt skällande från henne.

Favoritleken är fortfarande kamp. Som hon ger sig in i på fullt, blodigt, allvar. Det låter när hon leker. Högljudda morrningar som ofta får grannarna (hundrädda dock) att ställa sig att titta. Och med ett enda "tack det räcker" släpper hon trasan och låter mig vinna.

Även små valpar blir stora hundar. Sonya har vuxit enormt och är idag en stor, trygg hund som barnen utan problem kan leka och träna med. Hon tillåter allehanda konstiga utklädningar, går med på att bli fastkopplad och indragen i de mest underliga lekarna. Blir allt för mycket går hon därifrån. Och om barnen går över gränsen, den gränsen som meddelas med ett buttert morr och efterföljande blick mot mig, så får dom sig ett uppfostrande tjyvnyp. Har bara hänt någon gång per barn. Det behövs oftast inte mer. En varning från mig som ignoreras, blir en varning från hunden. Och ignoreras den får man skylla sig själv. Sonya är tydlig och mer behövs inte, för barn är inte dumma.

Sonya är en liten hund i stor förpackning. Hon vill helst sitta i knät, ständigt. Om någon får för sig att sätta sig på golvet hos oss får man kallt räkna med att få en boxertjej i knät. Och kunde hon skulle hon helst sova i knät också, om det praktiskt var möjligt.

Barnen och Sonyas gemensamma favoritlekar är att låta henne balansera allehanda godis på nosen. Eller sätta korvar i munnen på henne som hon får mumsa i sig efter "varsågod". Eller spela död, medan de går och fnissar i cirklar runt henne. Eller sitta still medan killarna gömmer sig, och sedan kasta sig iväg och leta efter dom. Eller att kasta leksaker till henne, medan hon förväntansfullt sitter still och väntar tills det förlösande ordet "varsågod" kastas mot henne. Eller bara vanliga små enkla saker som sitt, ligg och stanna.

Kort sagt, Sonya är en fullvärdig medlem av vår familj, en ständig källa till skratt och huvudskakningar.

Min absoluta favoritårstid är hösten. Både fotomässigt och känslomässigt.

Ovanstående kommer från en bildserie på Gabriella jag tog förra hösten.

Allt går liksom i ett lugnare tempo på hösten, ingen gnäller över att vädret är dåligt då alla förväntar sig det. Rutiner och vardag har återgått till det vanliga efter sommarens hets och semester. Det är tillåtet att sitta inne med tända ljus och sippa kaffe. Man kan se på film mitt på blanka dagen. Det går att ta sig en joggingtur utan att få hjärtklappning pga av värmen. Och det är dessutom alldeles varma, fina färger ute.

Igår fotograferade jag på en namngivning. Dock är inga bilder har blivit klara ännu. Däremot hinner jag lägga ut en bild på en annan sötnos jag hittade där.

Ludvig.

Skapligt söt, eller hur :)

Jag gillar macro. Att fotografera i som en drömvärld, man ser saker på ett helt annat sätt, och på ett sätt man inte kan se med bara ögonen. Det korta skärpedjupet gör att vanliga enkla små saker som blommor ser alldeles speciella ut.

Det blev faktiskt några bilder på busbarnen tillsammans också. Trots mycket spring i benen hos den äldre halvan av syskonparet ;)

Ytterligare en bild på Ida.

En bild på hoppande Erik.

Igår fotade jag ett syskonpar. Lilltjejen får ni en bild på här.

Jag har en grym fotoassistent vid namn Sonya. Hon deltar ständigt och hjälper till att hålla barnen tip-top i ansiktet. Inte ett dammkorn eller slemsleta får finnas.

Ser fram emot morgondagen då jag ska fotografera en gammal väns barn. Det ska bli roligt, hon hade supergulliga små knattar! Det ska bli kul att träffa dom igen. Bara nu solen ser till att hålla sig framme.

Smolket i min bägare är väl att jag måste ordna barnvakt, och dessutom passa in en leverans på vajer som ska komma. Det är så typiskt Björn att ordna sådana saker när han själv inte ska vara hemma. Dessutom ska jag åka bilen from hell. Den som dånar så folk vänder sig om. Pickupen. Åhh om Björn bara kunde byta ljuddämpare. Får ta på mig solglajjorna och se helt supercool ut i oväsendet. Eller kanske hörselskydd. Barnens gröna Peltor. Yeah! Bilen känns så himla jag. Speciellt då jag gärna klär mig i kjol. Och så hoppa in i den där vrakbilen.

Två bilder från idag. Perfekt fotoväder, ljust ute men ingen sol och inget regn (och jag valde att inte mätta ner bilderna för ovanlighetens skull).

(Nikon D300 + Tamron 90)

Fick nyss göra en ny mapp till mina bilder då jag kom på att det faktiskt inte är juli månad längre. "10 08 Augusti" ligger nu under mina "alster". Jag använder inga speciella program för bildsortering, bara utforskaren.

Alltid när jag gör en ny mapp känns det lite speciellt, att det är en ny månad. Att det blir augusti känns inte illa, en hel månad till som kan räknas som sommar.

Jag se alltid fram emot hösten med en slags nystartskänsla. Jag älskar hösten. Att få murra in sig bland doftljus och varma filtar, när löven faller alldeles färggranna och när luften blir sådär kylig. Att gå hem från jobbet på kvällen när det är riktigt mörkt, och ta fram höstjackan på morgonen då kylan kommit för att stanna. Eller sitta ute och fika och känna de där sista varma solstrålarna som man vet att man kommer få vänta länge på innan de gör entré igen. Att ta en hundpromenad och min glada vovve far bland höstlöven. Det finns så många glädjeämnen även fast det blir höst, och jag ser snarare fram emot hösten med förväntan, än med vemod.

Det hör även till att jag kikar igenom mappen sedan ett år tillbaka. Det är kul att se om man utvecklats, och vad förra årets bästa bild var.

Min favorit sedan förra året är nog denna. Till synes en riktigt emotionell bild, där storebror beskyddar lillebror och syskonkärleken är alldeles uppenbar. (Bilden vann dessutom en tävling där temat var just "kärlek")

Det roligaste är att bilden kommer från en serie av bilder, där alla såg ut såhär:

Jag fick returnera mina två studioblixtar tidigare i somras, jag hade inte upptäckt något fel men jag fick brev från leverantören att andra kunder hade haft problem. Så nu i veckan testade jag de nya blixtarna. Lite skillnad var det, men principen var densamma. Dock behövde jag inte returnera kablarna och extratillbehören, och jag trodde nog att jag skulle få blixtar som dessa kablar, tillbehör och lampor passade till. Men det kom en helt ny uppsättning, så jag antar att det bara är att kasta nät- och synkkablarna. Tillbehören kan jag kanske använda till annat.

I alla fall provade jag att ta några bilder på Alvin. En mycket motsträvig modell. Han tyckte att det var grymt tråkigt.

Och jag behöver prova mycket. Inomhusfotografering med studioutrustning har jag ingen erfarenhet av, mer än det jag läst mig till. Hur blixtarna ska sättas, styrka, placering, om jag ska använda bouncer eller paraply, etc. Så Alvin hann tröttna både en och tio gånger. Stackaren.