Det är inte förrän storebrorsan uteblir som jag faktiskt hinner se hur underbart charmig Alvin är. När Elis är med tar han så stor plats, kanske inget ovanligt för storebröder, men de gångerna jag är ensam med Alvin blir jag ännu mer charmad än vad jag brukar bli. Han kommer bli en clown, för han har så mycket konstiga idéer och miner på lager.

Just nu, denna morgon när Alvin bokstavligt slitit mig upp ur sängen kvart över sex (mamma! Upp! *rycker och sliter i min kudde, drar mig i fiingrarna*) leker han så snällt själv. Trodde jag. Tills det började spola på toaletten. Då han har klättrat upp och fått ner alla tvättlappar, och knölat ner runt femtio stycken i toaletten, som han nu försökte spola ner.
 
Efter en utskällning (som han bara finssar bort) sätter han sig i hallen, uffar och puffar och gör något väldigt jobbigt. Sedan kommer han in till mig, med sina skor på sig, och har samlat ihop spadar och krattor och så ropar han "UT! UT!". Jag går inte ut halv sju på morgonen. Inte ens hunden vill ut så tidigt.

Jag mutar honom med en banan.

Det händer så sällan att jag umgås med bara ett av barnen, så jag brukar känns likadant om Elis. Att det är så charmigt att vara ensam med honom, och verkligen hinna lyssna och svara på det han frågar om. Det är kanske så, när man har två små barn. Att de blir som ett, ihop. Gänget Nordins liksom. Jag kommer alltid i släptåg med två små knattar, varken mer eller mindre. Både jag, omgivningen och småttingarna själva tycker att något är skumt om inte alla är med, något utöver det vanliga. Har jag bara Elis frågar han efter Alvin, och åker jag någonstans med Alvin bubblar han om Elis. Så det är nog ganska nyttigt med andra ord, att umgås med en av barnen i taget, ibland.